Jordbruksverkets konferens om ”Bärkraftig biodling – ekonomiskt <br> och miljömässigt”.

Sammanfattning
av Jordbruksverkets konferens om ”Bärkraftig biodling – ekonomiskt
och miljömässigt”. Konferens om biodlingsfrågor den 20 oktober 2007 i Jordbruksverkets lokaler, Vallgatan 8, Jönköping.

Jordbruksverkets handläggare vid djuravdelningen, avels- och djurhållningsenheten, AgrD Kerstin Ebbersten hälsade oss välkomna och utryckte sin glädje över uppslutningen till konferensen. Den var en ett slags testkonferens. Fler planeras.

Det var mycket positivt att Jordbruksverket på detta sätt tog initiativ till att samla en stor skara personer representerande biodlingen i Sverige. Hon poängterade att alla deltagare var där som privatpersoner och inte som representanter för organisationer eller på grund av sina tjänster. Det skulle göra det lättare att samtala i sakfrågorna.

Konferensen var upplagd så att några föreläsare inledde förmiddagen med korta inlägg på 15 min för att inspirera deltagarna till diskussioner och samtal i grupper under en efterföljande timme. Sedan följde en redovisning inför all vad de olika grupperna tyckte var viktiga att fokusera på i biodlingen framöver. Eftermiddagens program såg likadant ut.

Förmiddagen
Calle Regnell talade om livsmedelskontroll och branschriktlinjer samt framhöll att honung är en säker produkt då den innehåller för lite vatten för att bakterier ska trivas. Även Honungsringen och olika metoder att kontrollera och mäta honung beskrevs. Han oroades av att restprodukter från bekämpningsmedel kan finna vägen in i vax och honung. Bly i honung har minskat avsevärt nu när bly förbjudits i bensin.

AgrD Ingemar Fries informerade om Svensk Biforskning och sjukdomsdiagnostik. Forskningens uppgift är att ta fram ny forskning. Han varnade för sammanblandning av forskning och pseudoforskning. Han menade att påståendet att små celler medverkar till varroatolerans saknar bevis och hamnar under rubriken pseudoforskning.

Han redogjorde även kortfattat för försöket med överlevande bin utan bekämpning som pågått några år på Gotland.

Margareta Tervells presentation av EU-lagstiftningen om handel med bin förmedlades av Kerstin Ebbersten. All import och export måste godkännas av Officiell Veterinär, alltså endast en veterinär som är förordnad av Jordbruksverket. Bi-sjukdomar som ska rapporteras till OIE är Acariosis (trakékvalster), Amerikansk yngelröta, Europeisk yngelröta och Nosemosis, samt Lilla kupskalbaggen och Tropilaelapskvalstret (som vi inte har i Europa).

Eftermiddagen
Efter lunch var det tid för Bitidningens redaktör Erik Österlund att på 15 minuter redogöra för ”Varroatoleranta bin eller liten cellstorlek?”. Naturligt bygger bin olika cellstorlekar, mindre i yngelområdet, större i honungslagrings-utrymmet. Vi ger dem vanligtvis endast en storlek i och med mellanväggar med förpräglad cellstorlek. Det är en avvikelse från binas naturliga livssätt. Men biodling innebär alltid kompromisser av olika slag. Det gäller att välja kompromisser som påverkar bina minst negativt samtidigt som de underlättar vår biodling.

De första mellanväggarna som gjordes i större skala för avsalu 1876 i USA var ett genomsnitt av vad man uppmätt. En passande avrundning blev 5 celler per tum, strax under 5,1 mm. Det blir 51 mm för 10 celler mätt över de parallella sidorna. Det fanns alltså mindre celler än så, likasom större, avsedda för yngel respektive honung. Man upptäckte tidigt att bin födda i större celler blev större. Idén om att större är bättre styrde tidigt biodlare till att öka cellstorleken. 1884 skriver Cheshire i England att han var den ende som argumenterade mot en förstoring av cellstorleken (från 5 celler per tum). Cellstorleken var på sina håll uppe ända till 5,7 mm. Sen blev 5,4-5,5 vanligast, vilket det varit i Sverige sedan 60-talet. Sverige är dock idag ett av få länder med kommersiella alternativ, 4,9 mm, 5,1 mm och större. Gontarski menade att 5,8 mm var den övre gränsen för att ett bisamhälle skulle utvecklas normalt. Grout visade i sin doktorsavhandling på 30-talet att en förstoring från 5,2 mm inte gav bin som producerade mer. Han visade också att binas förstoring inte var likformig. Vingarna växte inte lika mycket och inte heller följde vikten med. Bina blir alltså morfologiskt annorlunda, och fenotypiskt annorlunda. Vad gällde till det ”inre”, dvs hur egenskaperna uttrycks har man såvitt Erik vet aldrig undersökt, mer än produktionen av honung, och endast i liten omfattning dessutom.

Förstoringen av cellstorleken på mellanväggarna har faktiskt skett utan något egentligt vetenskapligt stöd för att bina och biodlingen skulle må bättre av det.

Cellstorleken är en miljöfaktor. En mindre naturligare cellstorlek i yngelområdet är inte ett måste för att uppnå en biodling som vi önskar, men den verkar vara den absolut viktigaste enskilda faktorn för att relativt snabbt nå målet. I så fall skulle den näst viktigaste faktorn vara att bin som klarar kvalstret bättre dominerar starkt, åtminstone den egna bigården, men också i området, så stort som möjligt.

Några av oss som är här är inte här därför att vi hoppas att om 10-20 år skall vi ha varroamotståndskraftiga bin som överlever bra och producerar bra. Vi är här för att dela med oss av erfarenheter, egna och andras. Sådana bin i sådan biodling finns redan idag, också i Sverige och Norden, i vilka inga kemikalier eller preparat behövs. Vi är här därför att vi menar att sådana bin behövs för en hållbar biodling.

Erik gav ett antal exempel på bisamhällen som i flera år klarat sig utan någon användning av preparat.

På stora celler: En biodlare från Frankrike/Chile med 5000 samhällen av olika raser/stammar där en del består av den varroatåliga varianten. En biodlare i USA med 300 samhällen. En biodlare i Skåne med en bigård på 10 samhällen.
På celler 5.1: En biodlare i Finland med 150 samhällen, en i Danmark med 40 samhällen, en i Sverige 12 samhällen och en i USA med 1800 samhällen.
På celler 4.9: En biodlare i Österrike med 100 samhällen, en i Norge med 600 samhällen, en i USA med 800 samhällen samt en i Sverige med 60 samhällen.
Den tid de klarat sina samhällen utan preparat växlar mellan 10 år och 4 år.

Sen kom Bengt Andreassons 15 minuter där han redogjorde för Svensk Biavel, som är ett samarbetsprojekt mellan SBR och Biodlingsföretagarna. Han talade om urvalsprinciper för avel, honungsskörd, svärmtröghet, temperament och utrensningsförmåga. Slutligen framhöll han vikten om en bred genetisk bas.

Kerstin Ebbersten tog sig privilegiet att som arrangör något överskrida tidsbegränsningen 15 minuter när hon redogjorde för behovet av dokumentation och avel med stor genetisk bredd.

Kerstin berättade om binas ”annorlunda” reproduktion, och hur denna medför att bin har en extrem förmåga att bibelhålla en stor genetisk variation. När vi bedriver avel genom att använda parningsstationer så minskar denna förmåga och risken för inavel ökar kraftfullt. Bina parar sig i naturligt tillstånd med 25-35 drönare på sk drönarsamlingsplatser, och sparar sperman i spermablåsan. Drönarna rekryteras från traktens alla drottningar. Bina har ”stilla drottningbyte” för att byta drottning i samhället och svärmning för att ersätta döda samhällen. Bina lever i samhällen som ger dem stor flexibilitet. Alla drottningar är genetiskt både mödrar och fäder (drönarproduktion). Kerstin berättade också att könsallelerna och diploida drönare har en viktig funktion genom att reducera inaveln och hjälpa till att öka upp frekvensen av nya gener som introduceras i populationen. Men, när vi parar på parningsstation använder vi systerdrottningar och resultatet blir en mycket smal genetisk bas. Vi hade en intressant och berikande diskussion kring dessa frågor.

Jordbruksverket och vi
Vi upplever nu att vi har ännu bättre kommunikation mellan Sveriges biodlare och Jordbruksverket (biodlingsfrågorna), såväl stora biodlare där biodlingen är ekonomiskt viktig för biodlarens försörjning till hobbybiodlaren som kan räkna sina samhällen på ena handens fingrar. För merparten av dessa små biodlare är ofta nöjet att följa bisamhällets utveckling i samklang med naturen viktigare än det ekonomiska utbytet.

Vi fick ännu en gång bekräftat att de flesta biodlare är kloka människor med balanserade åsikter. Naturligtvis tycker inte alla likadant. Det vore orimligt och dessutom mycket trist. De av oss som har biodling som försörjning lägger naturligtvis ekonomin som en tung post. Där kommer frågan om marknadsföring och möjligheter för kunder att finna lokalproducerad honung, kanske hos ’sin egen’ biodlares butik med honung, pollen, salvor, godis och allt som kan öka lönsamheten in. Denna typ av företag förefaller vara vanligare utomlands än i Sverige. Hur kan Jordbruksverket stöda en sådan utveckling?

Några ämnen under diskussion
En deltagare frågade under slutdiskussionen Professor Ingemar Fries hur hans forskning betalades, och våra farhågor bekräftades när han berättade att nästan alla kostnader måste de själva söka hos forskningsråd och andra fonder. Han frågade då om tex Jordbruksverket kunde beställa forskning inom ett visst område och Fries’ svar var: ”Money talks!”.

Även frågan om honungspriser, pollinering och fler biodlare luftades. Fler stora biodlare kan innebära att honungspriserna dumpas. Fler små biodlare påverkar troligen inte marknadspriset på honung på samma sätt.

Jordbruksverket framhöll att det är angeläget att antalet bisamhällen ökar för att på så sätt säkra pollineringen av grödor, vilda såväl som ’tama’.

Det gladde oss mycket att höra det som bisjukdomskonsulenten framförde som slutkläm: Det viktigaste arbete vi har framför oss är att medverka till att våra bin kan leva och själva klara av varroa utan att använda biocider (bekämpningsmedel, är numera omdöpta till biocider).

Det är logiskt att ett av de viktigaste målen för att nå många fler nya biodlare måste vara att slippa handskas med olika typer av kemikalier i form av syror och pesticider som våra bin ofta överlever men inte mår bra av.

Fortsättningen
Den öppna och stundtals animerade diskussion som pågick i samtalsgrupperna och gemensamt redovisades inför hela gruppen bidrar till planerandet av nästa uppföljande konferens om biodling vilken utlovades till vårterminen.

Slutar med några bilder från lunchrasten och redovisningarna.